maskerad

Idag har Alicias dagis maskerad med "discodans". Hon fick vara en katt eftersom vi inte hann iväg till någon affär och köpa maskeraddräkt. Det var så roligt att se alla ungarna på dagis, det var riddare, tomtar, tomteflickor, pepparkaksgubbar och så en hel massa prinsessor (såklart). Jag tror att de flesta flickor i den åldern helst vill klä ut sig till prinsessor. Utom Alicia då förstås för hon sa att hon ville vara en drake när jag frågade...tyvärr sträckte sig inte min kreativitet så långt. Men hon var nöjd med att vara katt och ville spegla sig hela morgonen.

Vi har ju lånat mina svärföräldras bil eftersom vi verkligen behöver ha 2 bilar här ute på landet. Marko kör vår ford och jag deras bil. Men grejen är att jag inte är riktigt sams med den. Det är nämligen så att lysena inte slås på atomatiskt som jag är van vid utan man måste vrida på en knapp. Så nio gånger av tio glömmer jag detta och kör iväg med lyktorna avstängda. Den tionde gången är det mörkt så då märker man ju sitt misstag. Men tack och lov så finns det ett helt gäng ANSVARSFULLA bilister här i trakterna som mer än gärna upplyser om min glömska genom att blinka med hellysena. De första 10-20 gångerna kände jag ett visst mått av tacksamhet. Nu är det bara fruktansvärt irriterande. Antar att jag borde vara arg på mig själv som är så senil men jag lovar att det finns gubbar (det är faktiskt nästan bara gubbar) som bara sitter och väntar på att få blinka med lysena. Jag tror att de riktigt njuter av att få sätta dit någon som gör fel. Idag tyckte jag att jag var riktigt duktig för jag kom faktiskt ihåg att tända lyktorna när jag skulle till dagis.... men inte på hemvägen. Som tur var så fanns det en surgubbe i mötande fil som ilsket blinkade åt mig.  Ett stort tack vill jag tillägna denna omtänksamma människa.
Graviditetshormoner? Ja kanske
På tal om graviditet så är jag så himla trött på den här foglossningen nu. Det blir bara värre för varje dag. Jag kan knappt gå 50 meter längre, att handla på ica är en kamp. Det gör ont att sitta still, ligga gå och stå. Sover nästan ingenting på nätterna eftersom det hugger av smärta bara jag rör på mig. Och ligger jag stilla får jag jätteont för det. Det tar på humöret att ha ont hela tiden och tyvärr går det ut över de personerna som står mig närmast. Önskar verkligen att jag hade lite mer tålamod och får sådana skuldkänslor när jag tappar humöret. Men snart är det över...är bara en månad och några dagar nu. Längtar så efter att få se vår nya familjemedlem. Då kommer den här tiden att vara glömd. Och det kommer att gå fort. Nu är det bara två veckor kvar till julafton och sen har vi nyårsafton att se fram emot och sen är det dax
Igår bakade jag massor av frukostbröd. Bakade småfrallor eftersom det är sånt som alicia också äter. Har faktiskt aldrig bakat bröd innan eftersom min mormor gjorde det åt mig när jag bodde i småland. Stolt bjöd jag Marko på nybakat bröd när han kom hem från jobbet. Jättegott tyckte han och frågade i samma andetag om jag inte kunde be mormor att få hennes brödrecept eftersom han bara ÄLSKAR hennes bröd. Haha tack för den du....
Ska nog baka en omgång till innan bebisen kommer för det var riktigt roligt och det är ju toppen att ha i frysen sen.
Efter dagis idag ska jag och alicia till öppen famn tillsammans med Anna och pojkarna och träffa lite gnestamammor. Jag tycker att det är jättebra att det finns en öppen förskola som har öppet flera dagar i veckan. Särskilt för mig som är nyinflyttad och knappt känner en kotte. När Marko har slutat ska vi en sväng till biblioteket och lämna böcker samt låna ett gäng nya.

Skrivet av Marko och Ann-Sofie 9 december 2010 klockan 10:06