jag bröt ihop en smula idag...

...och känner mig liten och uppgiven. jag har haft lite småont i magen ibland, inget man reflekterar över när man har fullt upp med två barn. Hur jag mår hamnar långt bak på listan. I vilket fall så började jag få riktiga kramper i magen igår kväll som blev allt kraftigare under natten. Det gjorde riktigt skitont och jag fick inte ett uns sömn på hela natten. jag har inte råd att vara uppe en hel natt när jag redan ligger så mycket minus på sömnkontot. När morgonen kom så hade jag fortfarande lika ont i magen och huvudet snurrade, jag var helt borta. Jag lyckades i vilket fall lämna Alicia på dagis och fick en tid på vårdcentralen. Marko fick ta sin lunch där och möta upp mig för att ta hand om Oskar under tiden. Magkatarr framkallad av stress och brist på sömn trodde läkaren. Jag fick medicin utskriven som jag hoppas ska hjälpa. Fick en uppmaning om att ta kroppens varningssignaler på allvar. Hur det kan vara mer stressande att vara mammaledig än att jobba kan man ju undra. men min stress kommer inifrån. Visst finns det yttre faktorer som Alicias svartsjuka och trots-period och känslan att aldrig räcka till. Men jag stressar över allt, städning , matlagning, det vi ska hinna med nästa helg, dräneringar, takbyggen, fönsterbyten, altanrivningar, pengar, lån, jag funderar ständigt på barnen och plågar mig själv med känslor av otillräcklighet. Nu får det vara nog! Som Marko har sagt länge så måste jag lära mig att stressa ner. Relax!

I allafall så åkte Marko tillbaka till sitt arbete och jag åkte hem. Nu var jag så trött så jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag bara lade mig på sängen med Oskar i famnen och lipade som ett litet barn. Vi har alla våra gränser och idag nådde jag min. Skickade ett tyck synd om mig själv mess till marko. Ibland känner jag mig som om jag och barnen är ensamma på en ö om ni förstår vad jag menar? Denna känslan förstärks av att jag bor så långt ifrån mitt sociala skyddsnät. Bara att orka hämta Alicia på dagis kändes helt övermäktigt idag. Men när jag låg där och tyckte synd om mig själv som allra mest så öppnades ytterdörren och där stod han: mannen i mitt liv, dagens hjälte! Jag var inte ensam på min ö trots allt! Han hämtade Alicia och jag tog en lång tupplur på närmare två timmar. Och vet ni vad, efter det så kändes inte livet lika hopplöst längre. Jag har fortfarande ont i magen men jag håller inte på att gå sönder av trötthet.

Vilket får mig att fundera på det här med amningen. Oskar vill ju amma hela nätterna och det är anledningen till att jag alltid är så trött. Även om Marko skulle erbjuda sig att ta honom på morgonen så blir han ändå hungrig efter en kvart. Om Oskar åt ersättning så skulle vi kunna hjälpas åt på ett annat sätt. Det skulle kanske jag må bättre av och på så sätt hela familjen? Jag vet att amning är det bästa för barnet men det måste väl ändå vara lika viktigt att man orkar med? Fast om jag slutar så kommer jag få skuldkänslor för att jag ger ersättning när jag kan amma. Om ni har några goda råd så dela gärna med er.

Det är mycket tankar som snurrar i huvudet idag men imorgon tar vi nya tag. Då åker hela familjen nämligen till småland. På lördag är det dubbeldop för Oskar och Lowe!